God Jul och VTS på er!

Jag valde för ungefär 5 år sedan att öppna upp för en politisk diskussion som problematiserar den då förda migrationspolitiken. Jag hade känt en tilltagande frustration vad gällde de tilltagande problemen i det svenska samhället och då främst i så kallade utanförskapsområden. Problemet var att det var tabu att diskutera den kultur som många invandrare för med sig in i landet som problematisk. All förklaring till ett tilltagande utanförskap och ett tilltagande våld skulle enligt gängse Sarnecki-norm kopplas till socioekonomiska faktorer och inget annat. Jag hade så att säga varit "inspårad" på detta resonemang länge, men började känna en inre konflikt någon gång, ungefär för 5 år sedan. Jag följde utvecklingen då 2014 som ledde fram till en snabb korrigering under november 2015. Då hade ketchupeffekten satt igång. Då anlände många tusen migranter till Sverige varje vecka. Det blev ett totalt omöjligt läge och gränsen kom att stängas - i alla fall tillfälligt.

Gråtande statsråd som intygade att detta skedde under bilan. Ingen kunde ha förstått att det skulle bli så här. Händelseutvecklingen sammanfattades i dokumentärfilmen "Tvärvändningen". Fast det var ju ingen tvärvändning. Det var bara en hastig korrigering. Inget tydligt trendbrott just då. Fortfarande var det förbjudet och tabu att tala om mycket stor invandring som en belastning och en både kortsiktig och långsiktig fara. Tvärtom skulle vi ju enligt Reinfeldt-doktrinen "Öppna våra hjärtan". Reinfeldt var ju själva inkarnationen av Nya Moderaterna och detta var som ett crescendo för denna linje, men också början på slutet.

Det som skedde efter alliansen frånträde var att Mp kom in i finrummet och fick bli regeringspartner med S. Vi fick DÖ som skulle hålla Sd borta från inflytande. Resten är känd historia. DÖ och efterföljaren JÖK har fungerat som bränsle för Sd. Ett slags raketbränsle. Ju mer det pratats om att inte prata om Sd och att hålla dem borta från dialogrummet, desto snabbare har de vuxit. Tendensen blev att politiskt markera mot Sd:s invandringskritiska linje så mycket som möjligt med Mp som motor. Tillsammans med allsköns märkliga turer kring islamistisk inblandning och entreism (bland annat genom Mehmet Kaplan, Yasri Khan och Omar Mustafa) så tog frågan om "islamisering" fart. Nu kom det sammanblandas friskt kring begreppen "islam", "muslim" och "islamism". Det gick inte att problematisera islamism för då var man mot muslimer och islamofob. Opinion live gästades flitigt av islamismens och hederskulturens apologeter som Fatima Doubakil och Massoud Kamali.

Den riktigt sjuka perioden av förnekelse inför ett stundande bekymmer hade tagit fart. Under tiden började dess explosiva effekter att märkas allt tydligare först i storstäderna och numer även i småstäderna.

Åter till mitt engagemang. Jag kan inte påstå att jag på något vis varit den enda som förstått eller förutsett eller kunnat spå i kaffesump. Nej så inte alls. Det fanns andra fast de var inte lätta att identifiera. De som förde ett rationellt resonemang kring frågan. och inte hemföll åt utfall mot invandrare i största allmänhet. I själva verket var min känsla först vanmakt och resignation. Jag visste inte hur jag bäst skulle hantera min autentiska uppfattning om faran som fanns i tangentens riktning. Hur kunde ett narrativskiftande samtal inledas? Men så dök de upp en efter en på nätet med sina poddar. Jag kan nämna Henrik Jönsson, Aron Flam och Navid Modiri. Var och en med sin inriktning. Alla dessa var autentiska - alltså på riktigt. De gjorde en grej av att bryta ett skadligt mönster och ett farligt narrativ. Var och en på sitt sätt. Henrik Jönsson ville pedagogiskt upplysa. Aron Flam ville gräva under varje sten. Navid Modiri ville samtala.

Jag kände mig hemma och trygg. Det fanns en motkraft mot all galenskap som nu hade kompletterats med en alltmer aggressiv genusvänster och strax därpå en klimatdito. Man kan säga att vägen mot en totalitär väg började stakas ut, fast från andra hållet så att säga. De goda och beskyddande hade paktat i ett sataniskt spel där demokrati sågs som en fara och diktatur eller åtminstone semi-diktatur sågs som räddningen. Yttrandefriheten var inte längre självklar. Det fria samtalet påstods vara en fara eftersom vi då riskerade släppa fram mörka krafter. Det senaste utspelet var att dagens opposition i Sverige av statsministern ansågs vara en fara för demokratin. Vi har hört det förut och det är skrämmande.

Att ge sig ut i debattens värld mot dessa tendenser har inneburit att nya meningsfränder har hittats samt att gamla vänskaper eller bekantskaper har brutits. Rädslan att konfronteras med något annat än vad den gällande åsiktskorridoren tillåter, ter sig skrämmande för många. Många bryter ihop fullständigt inför att någon som de känner kan inta en position utanför denna normativa linje. Jag brukar erbjuda dialog och samtal över en lunch. Nej det är för farligt. De kan ju bli smittade på något sätt. Polariseringen är så monumental. Man blandar ihop opposition med Sd och fascism. Är man inte godhetsivrare och Sd-hatare så är man förlorad.

Mitt budskap inför julen är att våga ta samtalet (som en motpol mot det gamla "Våga vägra debatten"). Så VTS på er alla nu när det är jul så hörs vi strax igen.

Lars-Eric Gustafson

Redaktör på Friland

Ps. Under året har jag träffat på de mest fantastiska människor som finns på denna jord och många av dem har just varit invandrare eller enbart utländska på vistelse i Sverige. Ds.