KONSENSUSSÖKANDE OCH IRRATIONALITET

Det sägs allt som oftast att svenskar är konsensussökande. Ja det stämmer med största sannolikhet. Men har det alltid varit så? När jag växte upp inleddes en stegvis så kallad demokratisering av skola och arbetsliv. Demokratiseringen innebar bland annat att grupparbeten och gruppredovisningar blev legio i skolan. Vi skulle träna på att komma fram till saker tillsammans. Det är ju gott så. Senare utvecklades principer som pekade mot att ju mer "gruppad" en slutsats var, desto bättre och mer demokratiskt korrekt skulle den betraktas vara. Demokrati kom att handla om samordning och samförstånd. 5 - 3 till förslag A. Även fast förslag B uppenbarligen var mycket bättre så fick det bli det ganska dåliga förslag A som genomfördes.

Senare kom tänk kring konfliktfrihet och genus in i skola och annan offentlig verksamhet. Vi har under många år marinerats med att staten går in och tar över samhället och danar individen och att det är helt i sin ordning. Individen blir slutligen underordnad staten och dess behov. Staten är inte till för individen vilket ju är lätt att tro.

Personligen valde jag en av de sista bastionerna för klassisk individualism nämligen systemvetenskap och ADB som det hette då på 80-talet. Vi stretade på var och en med sitt programsystem men vi frågade ändå varandra när det uppstod problem. Naturligtvis hade vi uppdragsgivare som styrde vad som skulle programmeras.

Konsensus är i första hand en term för när alla formellt är överens i en fråga. Då råder konsensus. Konsensus är allt som oftast falsk. Vi tycker ju olika, gubevars... Men vi säger det inte, för då kan det bli jobbigt. Vi har en slags överjagets övertygelse om att konsensus är bra och avvikelse är mindre bra. Därför dras vi mot konsensus fast vi egentligen tycker något annat. Vi viker ner oss.

Konsensussökande är benämningen på denna svenska drift. Konflikter är farliga och varje lite dammkorn som blåser fram kan skapa friktioner och lätt ångest. Inget får gå fel. Jag får inte framstå som annorlunda mot de andra. Jag ska ju vara en i gänget och inte en utanför gänget.

Den som bryter ett mönster riskerar att rasera ett helt projekt. Och det vill vi inte vara med om. Gärna nytänkare men bara nytänk inom ramen för gammeltänk. Känner du inte till gammeltänket så kan ditt nytänk bli rent ut sagt som dynamit.

Vi skolas in i en kultur av medelmåttornas tyranni. I alla fall på de stora institutionerna och i kontakten med dem. Låga förväntningarnas tyranni och rabblande av färdiga ramsor utan eftertanke för kvalitetens skull är obligatoriskt.

Svenskarnas relation till individualitet är komplicerad. Ofta tittar vi på grannen och gör lika för att det inte ska bli fel. Vi vet av erfarenhet att priset för att göra fel, sticka ut, säga som det är och så vidare är ganska högt socialt. Och ibland ekonomiskt. Gärna fylla i en blankett extra utifall den var nödvändig (Men vad gäller blankettbyråkrati så finns värre exempel än Sverige).

Vi gillar normalt välfärdsstaten eftersom den skänker oss den trygghet vi anser oss behöva och vi blir beroende av staten. Staten talar dessutom om att det är bra att du är beroende av staten.

Svenskar är ganska så självfixerade och fixerade vid procedurer och teknikaliteter. Socialt samspel är av mindre vikt (kanske har förändrats). Vi har bondegenen kvar i oss och kampen för överlevnad är en stark instinkt och drivkraft. Pengar är viktigt. Liksom självförverkligande. Men vi fogar oss gör oss beroende av staten. Inte motvilligt utan med glädje ofta. Skatten som tas ut anses vara statens andel av det vi tjänar, inte vad staten kräver att vi ska ge till den. Det finns inget löfte som är hållbart vad staten ska ge tillbaka. Samhällskontraktet gnisslar.

Vi är inte vana att träda fram som starka självgående individer med egenmakt helt enkelt. Vi anses bråkiga om konsensus bryts eller om vi insisterar att köra en egen linje i någon fråga.

Nästa fråga är då varför konsensus så ofta hamnar i irrationella ståndpunkter. Att lobba för en tanke eller en idé sker som lättast genom grupptryck. Man utnyttjar det faktum att individen ofta är svag i att tycka något som är avvikande. Därför framställs det som ska lobbas för som "det enda alternativet", allt annat är bajs. Och du vill väl inte rösta på bajs? Alla andra kommer att rösta för det rätta förslaget och jag utgår från att du också gör så... Och så vidare.

Naturligtvis är det en mer långdragen process detta. De flesta orkar inte ta till sig vad som verkligen är bra eller vad som verkligen är dåligt. Vad som är hållbart och vad som är ohållbart. Vi söker efter det som känns rätt framför det som verkligen är rätt. Sen är frågan vad som skiljer mellan vad som känns rätt och vad som är rätt. De flesta sätter lika med tecken för dessa. Att bevisa att något är fel är en sak. Att skapa tilltro till att detta är trovärdigt är en annan sak. Där spelar avsändaren en avgörande roll och vår tilltro till avsändaren i största allmänhet.

Medelsvensson orkar normalt inte fördjupa sig en alltmer komplex omvärld. Kanske knappt ens i den betydligt enklare privata världen. Vi vill ha ett "easy life". Ska vi sticka ut så är det med en blinkning kanske på Facebook från poolkanten. Eller genom att på behörigt avstånd vara elak genom att skriva ett inlägg på Twitter. Inte säga mot i den avgörande situationen när allt står på spel. Då gäller sökandet efter konsensus. Och den kan bli lite vad som helst. Ofta inte så genomtänkt. Ofta rent ut sagt irrationellt och mot sunt förnuft. Men det känns ju rätt.