LÅT OSS BERÄTTA EN ANNAN BERÄTTELSE

Narrativ betyder berättelse. Det kommer från latinets narrati´vus som betyder berättande. Det har mest använts inom konstvetenskapen som ett begrepp som beskriver konstens roll att berätta något för betraktaren. Berättelser konstruerar en verklighetsbild, ett konstverk och en cirkulär kommunikation som förutsätter en publik och berättare. En narrativ utveckling handlar om att förstå och att ge förståelse (svenska wikipedia om Narrativ konstvetenskap). Det senare bör förstås som att det finns en intention hos berättaren att förmedla ett budskap i form av en berättelse utifrån konstverket. Fast som många har påpekat så är konstens roll egentligen att öppna för alla möjliga budskap och tolkningar.

Som retoriskt grepp har narrativet alltid spelat en avgörande roll. Berättelsen, som ofta framförs i form av metaforer, vill säga något till publiken som är skilt från de bokstavliga uttrycken. Skillnaden mellan berättelsen som sådan och dess överförda betydelse (vad den egentligen vill säga) skapar en spänning på en känslomässig nivå. Vi hör något som är på ett visst sätt och vi känner igen oss eller kan förstå att berättelsen har en vidare betydelse än som den uttrycks ord för ord. Den betyder något för mig.

I dagens politiserade värld har ordet narrativ fått stå för en berättelse som har bäring på vad som är sant och gott samt är värderingsgrundande.

Narrativet definierar den korridor som begränsar oss i tänkande och yttrande.

Det är som ett politiserat konstverk som fylls med mening från någon annan än mig själv. Ofta finns en känsla att samhällets makthavare har format detta narrativ för att faktiskt skydda sig själva i sken av att vilja skydda oss andra.

Narrativet är även den signal som sänds i reklamjingeln. Hur borde det vara? Hur tar jag mig dit?

Narrativet sänder också ut signalen om vems är felet och vad är roten till det onda.

Vad är det vi må bekämpa? Vilken är den största fienden? Vilket är det stora målet? Hur definieras detta utopiska tillstånd?

Narrativet tilltalar känslan och trumfar alltid fakta. Det som ger dig rätt känsla direkt är för den stora majoriteten bättre än det som kräver en intellektuell ansträngning att ta in. Trots att det senare faktiskt är mer rätt än det första - ur ett rationellt perspektiv. Och dit jag vill komma är att vi lever i det irrationellas tid. Då tro och vidskepelse går före välgrundade fakta. Där en skön historia går före en bevisad sanning.

Varför fungerar det så? Det verkar vara en biologisk regel att vi stimuleras av bra känslor. Vi mår bra eftersom känslan är en nyckel till välmående. Att föredra det korrekta och mer komplexa kräver övning och en högre grad av intellektuell läggning där tänkande trumfar känslor.

Det finns andra förklaringar i det snabbsamhälle vi idag lever i. Ett narrativ är att det goda är det lättuggade. Detta kan gälla både bildligt som bokstavligt. Vi har bråttom och är det inte bråttom så ser vi till att det blir bråttom. Vi har inte tid, vilket har blivit en maktpositioneringsmarkör. Fylld kalender och mycket att stå i. Snabba puckar. Inget tjafs. Snabbt in, snabbt ut. Fastna inte i något krångligt. Välj den breda enkla vägen. Jag orkar inte tänka.

Det komplexa och eftertänksamma uppfattas ofta som det tråkiga och det tröttsamma. Den mobbade nördens lott att aldrig få den sköna damen eller herren. Att vara snygg och framgångsrik trumfar att vara korrekt och rättrådig.

Konfliktfriheten och den välregisserade känslan av gemenskap känns ju alltid rätt. Då är det bäst att vi bara säga ofarliga saker, saker som alla ställer upp på. World Peace...

Det narrativ vi lättast accepterar är det som skänker oss bekräftelse för det vi vill vara och det vi kanske har svårt att vara. Bara vi får det bekräftat att vi är goda så är det gott nog. Bara vi använder ord som signalerar godhet, så är det inte så svårt att få denna bekräftelse. Vi känner en malande ångest att eventuellt framstå som icke-goda och varje indicium om den egna godheten ger oss tröst.

Ordval och attityd trumfar handling och konsekvens. Människan blir lätt en individ som skapas utifrån och in istället för inifrån och ut.

Rätt partinål på kavajslaget. Medlem i rätt förening. Deltar i rätt FB-grupper. Säger rätt saker. Paketerar sina uttalanden väl. Viktigare att framstå som god än att vara god i handlingens konsekvens. Får gärna vara slängig i tal och argumentation, bara det är åt rätt håll.

Detta är en framställning av ett narrativ som i stor utsträckning är giltigt idag om du lever i det postmodernistiska Sverige av idag. Vi gillar olika bara det olika inte tränger sig på för mycket och bara du inte tycker något annat än jag. Olika - lite på avstånd. Gärna multikultur, men inte hemma i Bromma.

Det politiska narrativet handlar allt som oftast hur man är en god människa och hur man känner igen en människa som inte är god. Vilka är offren och vilka är förövarna? Hur kan vi förklara våld och orättvisor? Vad ska vi prata om och vad ska vi inte prata om? Vem är den lede fi? Förklaringsmodeller och metaförklaringsmodeller. Teoretiserande och akademiserande av komplexa saker i förenklade och falska modeller. Motsägelserna och de falska anklagelserna är legio. Hedervåldsutövaren  finns inte och inte heller offret. Det är ju mannen som är den minsta gemensamma nämnaren. Kultur förklarar inte det ökande våldet och det finns inget ökat våld. Allt detta ingår i dagens gällande narrativ. Dessutom framställs narrativet som så skyddsvärt att om den skulle raseras så öppnas himlens portar för det tredje rikets återkomst.

Det är dags att berätta en annan berättelse. Låt oss starta nu.