MAKTBEGÄR OCH INKOMPETENS

Människans förmåga att förstå komplexa sammanhang är begränsad. Dock utvecklar vi ständigt alltmer omfattande modeller som förklarar fenomen med allt högre komplexitet. Det kan handla om väderprognoser, klimatförändringar, ekonomisk utveckling, etc.

Rent allmänt finns en väldig massa kunskap inom olika fält. Mycket av kunskapen är väletablerad inom fakulteten. Det är allmänt känt att det förhåller sig på ett visst sätt och absolut inget nytt rön. Det kan handla om terrorism, migration eller segregation. Det kan också handla om kunskaper kring hur en viss religion fungerar i praktiken som katalysator för olika former av extrema yttringar.

Ibland kan vi relativt enkelt förstå följderna av en pågående händelseutveckling och på samma sätt relativt enkelt förstå vad som nödvändigtvis borde vara självklara åtgärder för att styra denna utveckling.

Det finns personer som forskar inom olika områden och det finns personer med lång klinisk och operativ erfarenhet inom olika specialområden. Det finns en väldigt stark bas att hämta kunskap från. När någon uttrycker åsikter inom ett visst område är det nödvändigt att förstå vad det egentligen är som personen vill uttrycka och varför. Vilka är incitamenten? Vilka är drivkrafterna? Vart är personen på väg i sina resonemang? Vilka tankemodeller (grundläggande antaganden) bygger resonemangen på?

Om makten hänfaller åt resonemang som inte tar i beaktande de verkliga problemen eller gömmer undan dem med nyspråk som termer som "utmaningar", så tenderar vi att skapa en strukturell dysfunktion i hela det samhälleliga ledningssystemet. Där är vi idag. I den postmodernistiska eran så bor vi ett per definition gott samhälle som faktiskt fungerar bra. Alla ord däremot anses vara extrema och populistiska. Magnus Betnér satt ord för detta med sitt uttalande om att "Sverige har aldrig varit tryggare". Ett hån naturligtvis i skuggan av utvecklingen mot alltfler skjutvapen och alltmer grovt våld (väldtäkter, hedersvåld och gängskjutningar).

Kunskap ses i grunden som något dåligt utifrån att den levereras av personer som hotar ordningen och öppnar Pandoras ask och säger att kejsaren är naken. Sann populism frodas i tron att det tillrättalagda budskapet ska få folket att fortsätta att leva i tron att just allting är som det ska. Alltmer komplicerade regleringssystem skapas för att hålla ordning på effekter av sidoeffekter, Verkliga problem nedprioriteras till förmån för "framåtriktade satsningar" som låter bra, men är verkningslösa eller rent utav farliga.

Nya potentiella väljare ska lockas in i stugvärmen till varje pris och som representanter väljer vi personer som definitivt inte borde bjudas in som exempelvis folk från Muslimska Brödraskapet och dessa associerade.

Ett eskalerande kaos är vad vi ser idag, utifrån vissa ledande principer: SD ska hållas borta. Alla ska med. Det finns alltid något gott även hos den som totalt hamnat snett. Vi jobbar ständigt med åtgärder för att göra systemet perfekt igen. De som kommer med andra typer av lösningar än vi är i grunden onda. Individen är ett medel för staten.

Samhällsbyggaridiomet handlar om att individen är underordnad staten. Statsbyråkrater vill göra sig oumbärliga genom alltmer avancerade och dysfunktionella regler och förordningar. Detta sker på olika nivåer inte bara i Sverige utan även på EU-nivån. Tron på den perfekta politiska lösningen är oumkullrunkelig.

Vi i Sverige ska vara godare och mer moraliskt högstående än andra och den sociala ingenjörskonsten tros ta oss mot nya höjder. Egentligen är det ett spel om makt det handlar om där inkompetens i sak inte är ett hinder för framgång inom statsbyråkratin.