OBEFINTLIGT LEDARSKAP ÄR DET HUVUDSAKLIGA PROBLEMET
I en artikel i New York Times med rubriken The Global Machine Behind the Rise of Far-Right Nationalism saluförs ett budskap att Sverige blev populistiskt I svallvågorna efter den stora immigrantvågen under 2010-talet.
En tankefigur som etableras är att President Trumps famösa uttalande från februari 2017 som går under namnet Last night in Sweden var startpunkten för den stora vågen av populism. Inget hade hänt, tvärtemot vad presidenten hävdade, men det ändrades två dagar senare. Flera maskerade män attackerade då poliser i Rinkeby. Det skulle ha skett med aktiv support av ryska tv-journalister genom att de erbjöd pengar till lokala ungdomar om de satte igång bråk. Ett påstående som backas upp av en peruan, boende i området.
Vidare påstås flera av de ledande alternativa mediesajterna direkt och indirekt vara styrda av och ha intressen i rysk politik kring Putin. Inlänkningar har i flera fall skett via ryska kanaler för att höja antalet klick och därmed chansen till hög Google-rankning.
Tanken här är att dessa sajter är invandringskritiska vilket skulle understödjas av Putin-regimen med sajternas goda minne. Någonstans här går skribenten helt vilse. Förutom lögner om Chang Frick samt en påstådd invitation från SD till Richard Spencer (vitmakt-ledare, vilket kom att korrigeras), så påstås rysk inblandning vara ledande faktor för en växande populism och främlingsfientlighet i Sverige under senare år.
Naturligtvis har Ryssland och Putin ett intresse av att påverka den svenska opinionen för att söndra landet. Men att koppla den faktiska opinionen mot förd invandringspolitik huvudsakligen till rysk påverkan är oerhört långsökt och för närmast tankarna till rena konspirationsteorier.
Artikeln är inte en amerikansk produkt utan har uppenbarligen hämtat sin kraft ur Dagens Nyheters egen agendasättande journalistik. Jo Becker har inte gjort som Tim Pool och åkt ut i respektive bostadsområde för att ta reda på läget för egen maskin utan gått på en färgad hörsägen från den numer välvinklade DN-redaktionen.
Många svenska politiker och opinionsbildare hakade genast på denna artikel för att belägga sin världsbild. Vissa har gått in för det på ett sätt som får mig att tänka på gamla tiders predikanter som varnade för domedagen. Att svälja detta bete och göra det med emfas och verkligen tro att det finns en självklar mission att frälsa världen från högerpopulism utifrån dess budskap, tyder på enfald. Att lägga skam på meningsmotståndare, brunsmeta och misstänkliggöra är dumt och kontraproduktivt. Att det finns en verklighet som pekar mot att Sverige är på väg åt fel håll negligeras totalt. Populismen anses leva sitt eget liv fritt från realiteter. Och där verkligheten inte går att blunda för kan alltid skyllas på att det är bäst att hålla tyst om dem för att inte gynna just populismen. I slutändan blir det just populism som frodas på bred front när en spade inte kan benämnas en spade utan ges benämningar som bättre passar den som innehar makten.
Att förstå varför opinionen svänger från tid till annan kräver en grundlig efterforskning där man följer många möjliga spår, även de som kan tyckas obehagliga och främmande. Svaret på en sådan fråga är aldrig enkel. Den är nästan alltid sammansatt av väldigt många faktorer där en av dessa sannolikt är den belagda våldsutvecklingen i Sverige i kölvattnet av immigrantvågen. New York Times har inte gjort detta grundliga arbete utan valt den enkla vägen. Det skrämmer mig.
Från min synvinkel går det att koka ner det hela till att det politiska ledarskapet är obefintligt och har varit så i många år. Förr var det utspel som gällde. Nu är det populistiskt och grundlöst dygdsignalerande som gäller.