PÅ VÄG MOT POST-POST-MODERNISM

Följer man den politiska debatten som jag gör så blir det allt tydligare hur det har utvecklats (åtminstone) två läger. Ett av dessa läger talar i huvudsak sakpolitik och utgår från det som faktiskt händer och sker samt tar sitt avstamp i människors verkliga bekymmer och viljor. Det andra lägret tenderar att etikettera andra och associera den andra sidan till något som anses vara det verkligt hemska. De jobbar med "shame by association" och vill gärna demonisera andra. Det som är bra är det som är så långt borta från demonerna som möjligt.

Den senare gruppen följer den postmodernistiska traditionen att ingenting någonsin är mer rätt än något annat. Endast den som har en annan uppfattning än just denna uppfattning att inget är mer sant än något annat har definitivt fel. Relativisering och idealisering spelar stor roll. Saker bör vara på ett visst sätt och människor borde förstå vad som är det rätta. Det som borde vara är det som ska bevisas också vara i praktiken. Om alla bara höll sams. Om vi slutade tjafsa. Om alla var snälla mot varandra. ...så skulle världen vara perfekt. Världen är på något sätt ändå perfekt, Små imperfektioner kan alltid motbevisas. Det centrala är ett motarbeta dem som inte tror att på dessa banala implikationer om det goda samhället. De som ser till hur saker är, inte hur de borde vara. Dessa populister ska frysas ute och inte få vara med. De ska bort. De är demoner. De är rasister, fascister, anti-feminister och kanske SD-are.

Alla gillar vi olika bara ni är som oss. Alla ska med utom... Det senare en parafrasering av "Inte rasist, men".

Detta leder till ett samhälle präglat av sann konformitet och en urholkad demokrati. I förlängningen en drivbänk för en verkligt farlig samhällsutveckling med strikta åsiktskorridorer och även ett påtagligt förtryck. Det är ett samhälle som är perfekt för den som vill införa sin egen lag och sin egen tro som inte får ifrågasättas. Det är ett samhälle perfekt för långtgående kontroll, stigmatisering och förtryck. Det är ett samhälle där de obekväma åsikterna endast kan yttras i slutna forum och där långtgående polarisering och extremism frodas.

Människor vågar inte uttrycka sig då det alltid är en fara att sticka ut, utanför de gängse uppfattningarna.

Hur har det kunnat bli så här? Ja det går att peka på ett antal fenomen som samverkar. Exempelvis att socialdemokrater ser som sin uppgift att bedriva samhällsbygge och att det är staten som ska bygga samhället inte människorna. Att kontroll och liktänkande gynnar rörelsen. Att socialdemokratin i praktiken fullt ut anammat det postmodernistiska tänkandet istället för det pragmatiska förvaltningstänkandet med start i 68-vänstern och den alltmer politiskt engagerade akademin. Att globalisterna och socialisterna gift sig med varandra med en slags kulmen under Reinfeldteran. De starka kontrollsystemen ska se till att allt blir rätt och rättvist. Inga friktioner ska få tillåtas. Ändå är det just friktioner som är det vi läser om varje dag.

Så ändå är vi nu på väg in i en post-post-modernism där en spade är en spade. Pendeln kommer att svänga snabbt. Kanske alltför snabbt. Kom ihåg var ni läste det först.