SÅ MÅNGA SOM MÖJLIGT BORDE BLI SVENSKAR

Jag struntar fullständigt i om du firar jul, Chanukka eller någon annan vald högtid. Jag struntar i om du är vit, brun, gul eller svart i hyn. Jag struntar i om du röstar höger eller vänster, eftersom var och en får ha sin egen uppfattning i politiken. Jag bryr mig inte om ifall du dansar kring midsommarstången eller ej. Jag kan kanske vara intresserad av ditt ursprung eftersom jag tycker det är spännande att veta, men det avgör inte om du är svensk.

Det som avgör är vad du själv känner och vad du själv har för relation till att vara svensk. Jag menar till och med att du kan ha en flyktig relation till Sverige och ändå anse dig vara svensk. Det finns inga möjligheter i världen att räkna hur många svenskar som finns. Det finns ju en mängd som bor i Sverige som inte anser sig vara svenskar och en mängd om bor utanför Sverige som anser sig vara svenskar.

Sveriges befolkning är inte detsamma som antalet svenskar som jag ser det. Det är ett mått på antalet folkbokförda i Sverige. Ja visst är de svenskar rent officiellt och har rätt till grundläggande välfärd. Jag vill bara inte peka ut någon som något denne inte vill vara.

Diskussionen kring svensk kultur kantrar ofta i drapor kring rasism kontra värdet av att fira jul som alla andra. Det finns inga krav alls att delta i det som ytligt sett är svensk kultur för att vara svensk. Strunta i alltihop och jag är ändå nöjd.

Vad jag däremot bryr mig om är att du som svensk ställer upp och tar ditt ansvar att lära dig svenska och att ta de arbeten som erbjuds. Att inte motverka din egen utveckling systematiskt och ligga samhället till last. Att du som svensk respekterar föreskriven ordning och reda. Att du som svensk respekterar svensk lag och inte skapar utrymmen för att fly från ditt ansvar att följa den. Att du som svensk värnar om dina barn och även respekterar andras barn. Att du som svensk respekterar att andra människor kanske tror på något annat än du tror och kanske lever ett annat liv än vad du gör. Att du som svensk kan skilja på mitt och ditt. Att du som svensk siktar på att bli en del av det samhälle du när dig på. Allt detta kan anses vara självklart men är uppenbarligen inte det för många.

Den stora kulturella skiljelinjen är idag mellan dem som lever under ett tryck från ett kollektiv i hederns namn, i klanens namn eller i religionens namn, vilket hindrar dem från att leva ett fritt liv, och de som lever som varandens fritt tänkande individer med en grundläggande tilltro till staten. Har man aldrig levt i ett sekulärt demokratiskt land förstår jag att det kan bli problem när man sätter sin fot i Sverige för första gången.

Den svenska kulturen innehåller en mängd tysta koder kring vad som är regel och vad som är förbud. Vi är ett tyst folk som älskar symbolism i våra offentliga miljöer. Vi ska inte behöva säga det rakt ur. Det ska ändå förstås för det står ju där och där.

Göran Greider skriver i sin ledare den 9 juli i Dalademokraten att han är fullständigt utled på alla dessa försök från den svenska högern att förgifta relationerna mellan olika grupper i detta land.

Exemplet han anför är en påstådd illvillig och hotfull fråga "Är du svensk lille vän?", som påpassligt antas komma från höger. Han anför Åkessons tal i Almedalen som ett exempel, vid det tillfälle Åkesson reciterade den liberale författaren Vilhelm Moberg och hans "Svensk strävan". Greider är ju en av dem som gick i fällan som går under namnet Moberg-gate. Moberg-gate handlar om att ett antal mer eller mindre kända inom den svenska offentligheten antog att Åkesson exkluderade 3,7 miljoner svenskar i sitt tal i Almedalen, vilket ju uppenbarligen inte var fallet. Greiders ledare fortsätter på det temat som om Greider inget hade lärt av sitt misstag att retweeta ett inlägg av Olle Wästberg som startade denna cirkus.

Att ställa sig frågan om jag eller du känner sig svensk är i själva verket högst relevant. I mitt Sverige är vi så många som känner sig som svenskar som möjligt och så få som möjligt som valt att inte gå med i eller bryta samhällskontraktet.

Att betrakta och värdera människor utifrån yttre egenskaper som en del i en politisk strategi kallas identitetspolitik. Identitetspolitik är i själva verket vänsterns paradgren. Ibland urartar den i godhetsrasism som ett resultat av idén om rasifiering. De som riskerar att bli rasifierade av dem som uppfyller vithetsnormen ska behandlas lite annorlunda än de andra. I godhetens tecken. Men resultatet kan bli förfärande. Det göder tycka-synd-om-mentalitet och en infantilisering av personer med annat ursprung än svenskt. Jag vill i grunden ställa samma krav på alla. Inte undanhålla vissa av de krav som är naturliga för oss infödda.

Jag anser att problemet att förgifta relationerna mellan olika grupper i Sverige i stor utsträckning är ett vänsterproblem. Vänsterfolket söker anledningar att skylla på någon annan än dem själva. Fria ansvarstagande människor är de som mår bäst. De som verkligen får ta ansvar för sina liv. Där bidragsvägen inte är den första väg man leds in på. Där de egna drivkrafterna är de som får styra.

Ja visst kan det vara en rikedom att människor firar olika saker här i landet, men är inte det per definition. I ett fritt land är firandet av högtider och tro på religion en privatsak och inte ett politiskt slagträ. Mångkultur kan betyda så många olika saker, men som politiskt projekt har det nått vägs ände. Just nu behöver vi rusta oss för att folk blir en del av samhällskontraktet och på så vis blir svenskar.