SÄG ALDRIG MER ALDRIG MER
Att fatta ett beslut att fara till Irak eller Syrien för att ansluta sig till IS är ett tydligt ställningstagande mot allt vad det västerländska samhället står för vad gäller tolerans och demokrati. Det är ett beslut att verka för att förstöra och förgöra. Det är ett beslut som innebär att man klippt banden med det land som närt en kanske hela livet. Därmed har man visat det ultimata föraktet mot sitt hemland. Det är inte fråga om en äventyrsresa eller ett ungdomligt påfund och knappast heller ett beslut för att arbeta för någon form av högre princip. Det senare är dock vad dess individer tutas i.
Salafisterna anser att de hämtar sina sanningar från profeten Mohammeds ursprungliga lära, så som den var menad från början. Ju mer ursprunglig desto bättre alltså.
De jihadistiska salafisterna är ultrakonservativa och bokstavstrogna salafister som ser våld som den enda och sanna metoden för att skapa det slutgiltiga kalifatet. Målet är ett världskalifat och alla medel är tillåtna. Där befinner sig dessa monster i sin övertygelse.
Alla som har rest ner har naturligtvis inte förstått hela vidden av ondska i denna terrorsekt. Men beslutet är en gång taget och då är man en del av ett dödsmaskineri.
Att idag be på sina bara knän för att vilja tillbaka till trygga Sverige med bibliotek och simskola är mer än patetiskt.
Rent moraliskt har de som rest från Sverige ingen rätt att komma tillbaka. Rent säkerhetsmässigt så skulle dessa individer ytterligare spä på ett mycket ansträngt läge. De skulle utgöra en konkret och kontinuerlig fara för landet och risknivån för nya attentat skulle höjas avsevärt. Ingen av dessa kommer någonsin att kunna leva ett helt normalt liv igen. Många av dem kommer att fortsätta i det liv de levt i MÖ, fast i Sverige. Barnen är tyvärr i många fall förlorade. Kan de inte föras hem en och en till Sverige oberoende av sina föräldrar så kan vi inget göra.
Sverige har nu nått en vägs ände i denna eländesfråga. De som ville verka för en ny lagstiftning för kriminalisering av terrorresor i samband med att de påbörjades motarbetades. När den väl kom var det försent. Då hade resorna redan avslutats.
Nu sitter de där hålögda och bölande i ett läger under kurdernas övervakning. De enda som förstått allvaret i det hela och kunna verka för reell förändring är de kurdiska styrkorna i form av YPG och Peshmerga. Var fanns vi andra under tiden när massakrer tilläts hända?
Jag vill aldrig mer höra någon säga aldrig mer. För det kommer att fortsätta hända om och om igen, var så säkra.