STRÄVAN EFTER KULTURELL IDENTITET

Regeringens proposition 1975:26 beslutad den 27 februari 1975 anger riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken:

"Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten."

Vidare anges en strävan att främja invandrares kulturella identitet genom statsbidrag till organisationer som främjar invandrarnas sociala och kulturella situation.

Ofta hänvisas till denna proposition som det som la grunden till en politisk strävan efter ett mångkulturellt Sverige. Frågan om det mångkulturella Sverige har blivit ett gungfly varpå man beträder på egen risk. Mångkulturalism har blivit en icke-fråga vad gäller debatt. Det betraktas hos nästan alla partier som ett axiom vad gäller politisk inriktning och ska icke ifrågasättas. Det är något som är och inte något som går att ifrågasätta utan att själv bli ifrågasatt. Tillsammans med mantrat "allas lika värde" så utgör "det mångkulturella samhället" en central del av det som brukar kallas "värdegrunden". Och värdegrunden är given - den rätta värdegrunden. Om man har en annan värdegrund än "värdegrunden" så är man fel ute och troligen brunanfrätt, fascist och högerextrem.

Problemet är att ingen egentligen har förklarat vad ett mångkulturellt Sverige egentligen innebär som politisk inriktning. Propositionen 1975:26 använder inte begreppet "ett mångkulturellt Sverige". Det uppstod senare men kopplades till denna proposition. Det går att läsa om vikten av att få bibehålla och utveckla sin egen kulturella identitet. Begreppet "kulturell identitet" borde dock problematiseras.

Människor har allt som oftast ett behov av tillhörighet. Det handlar om att identifiera sig med en grupp som har vissa signum där man känner sig så att säga hemma. Oftast handlar det om grundläggande saker som språk och social samhörighet. Man vet spelreglerna. Man vet vad som anses rätt och vad som anses fel. Det handlar också om en självförståelse och en gemensamomvärldsförståelse. Jag är något eftersom jag har en identitet.

I flera fall är dock den kulturella identiteten påtvingad som något man fått med blodsbanden. Det byggs upp ett motstånd mot den egna gruppen och det kan uppstå en våldsam konflikt som kan vara både inre och yttre. I ytterligare andra fall utvecklas en relation till den egna kulturen som är av typen undvika-relation. Undvika-relationer handlar om att ens handlande utgår från anpassning och i många fall underkastelse. Man gör allt som står i ens makt att undvika problem och istället upprätthålla en balans. Många av dessa relationer är en balans på slak lina, vilket finns anledning att återkomma till. Undvika-relationer kan normaliseras så att de inte länge upplevs som något man gör för att undvika utan något man själva väljer till utan att det egentligen är ett aktivt val.

Den sista gruppen är mer inriktad på det egna skapandet och den egna individualistiska identiteten som grund för vilken kultur man anser sig tillhöra. Jag kan identifiera mig med en grupp eftersom jag där kan vara mig själv och bygga utifrån hur jag tycker och tänker, i många fall i samförståns med andra gruppmedlemmar som kan bidra. Vad jag tycker och tänker får spela roll i min grupp. Denna "liberala" syn på kultur och individuell utveckling är relativt modern och har vuxit fram som en del av en alltmer framskriden sekularism och ekonomiskt och socialt välstånd. Läs gärna rapporten från World value surveys i ämnet.

Den kulturella identiteten sågs på 70-talet som något tämligen grunt och på ett sätt "ofarligt" i relation till den svenska modellen som var fylld av tron på social ingenjörskonst och individer med friheter inom ramen för sociala och ekonomiska välfärdsprogram. Välfärd ansågs utgå från ett statligt styrt samhälle. Staten var en garant för det mesta som var bra för människorna ända ner till detaljer. Idén om att det egentligen bor en svensk i varje människa var grundlagd. De skulle nu få ynnesten att fortsätta tala sitt språk, umgås på sitt sätt och odla sina traditioner. Förr eller senare skulle de nog ändå bli som vi. Fast på lite längre sikt.

Detta har visat sig vara ett aningslöst sätt att se på hur många främmande kulturer fungerar. I många fall spelar klanen eller storfamiljen den avgörande rollen. En tradition man tagits med sig hemifrån. Där staten varit svag, förtryckande och korrumperad har klansystemet utvecklats. I själva verket har klansystemet funnits mycket längre än statsbegreppet. Staten har aldrig kunnat utvecklas eftersom klanerna har varit så oändligt starka i sitt inflytande.

Dessutom spelar religionen en stor och avgörande roll för många som kommer till vårt land. Framförallt för muslimer är religionen knappast en privatsak utan en samhällsfråga. Detta gäller mest utifrån att Islam till stor del är en politisk ideologi. Den innefattar en egen juridik som kallas Sharia. Sharia anses av islamister vara den gudomliga rätten och innefattar konkreta lagar och normer och stöder sig på 350 verser i Koranen. Sharia står i djup kontrast till det liberala rättssäkra juridiska system som tillämpas i västvärlden. Många muslimer är dock mer kulturella muslimer som inte mer än deltar i högtider och inte har någon djupare kunskap angående Sharia.

Kraften i den islamistiska rörelsen är oerhört stor. Den är mycket större och starkare än vad vi i Sverige kan föreställa oss med vårt inskränkta ingenjörstänk och idéer om universell godhet.

Det är i relation till islamismen som frågan om det mångkulturella Sverige blir som mest problematisk. Vi har bevittnat en tämligen långtgående entrism inom våra politiska partier. Miljöpartiet och socialdemokraterna har varit mest utsatta. Vänsterpartiet kan tänkas ha accepterat dessa strömningar. Även centerpartiet och moderaterna har varit där.

Socialdemokraterna präglas idag starkt av dessa strömningar. De kan inte ta avstånd från det självklara som hedersvåld, utan att använda omskrivningar. Frågan om hedersvåld kräver dock en alldeles egen blogg kan tänkas. På den borgerliga sidan är det främst centerpartiet som i en godhetsiver och med den globalistiska fanan högt, starkast förfäktar dess strömningar. Men som alltid sker det fördolt utan att vara tydligt. Det finns alltid en annan konfliktlinje som är den centrala som den mot de högerextrema. Och islamisterna kan gnugga sina händer och fortsätta att gå vidare med sitt verk. Och deras mål är ett Sverige där de får verka i fred solitärt utanför den lag som gäller i den liberala demokratin Sverige.

Kultur är så mycket mer än bara dans, mat och umgängesformer. För många är det ett helt tankesystem som konkret finns applicerat i deras vardag och är tvingande. Det är utifrån detta vi ska problematisera det mångkulturella Sverige.

Propositionen 1975:26 hade säkert goda intentioner. Men staten behöver inte statuera att människor ska få odla sin egen kultur inom ramen för svenska normer samt den svenska lagen och rättsprincipen.