VI LEVER I EN SOCIAL DEMOKRATI
Yttrandefriheten är en fundamental del av demokratin. Yttrandefriheten är en negativ frihet som ska skydda dig från risken för repressalier eller diskriminering från statens sida utifrån dina åsikter och dina yttranden av dem. Staten ska inte lägga sig i vad du vill uttrycka eller faktiskt uttrycker. Idag är det förtal och hets mot folkgrupp som är gränsen för yttrandefriheten.
Yttrandefriheten är dock inte hotad bara för att någon inte vill släppa in dig på sin plattform eller därför att någon censurerar delar av ditt yttrande innan publicering. Yttrandefriheten är inte hotad bara för att någon inte gillar det du uttrycker. Det är när staten eller annat offentligt organ lägger sig i vad du yttrar utifrån ett PK-perspektiv eller då staten diskriminerar dig vid anställning, bidragssökande, tillståndssökande eller deltagande på public service utifrån dina åsikter och dina yttranden, det är då yttrandefriheten hotas. När staten ställer krav på rätt värdegrund eller rätt åsikter. När staten främjar filter för ofina inlägg i debatten. När staten ger bidrag till en förening som jobbar med att granska hot- och hat som näthatsgranskaren. Där börjar problemen.
I Sverige har vi en lång tradition av yttrandefrihet, men med ambitioner att mainstreama och innehållskontrollera så tappar den mark. Yttrandefriheten är till för den som har de märkligaste och mest avskyvärda åsikterna, inte för oss som mässar om goda gärningar. Men gränsen för offentligt förtryck riskerar att förskjutas framåt med både nationell och internationell lagstiftning som vi antar.
Innehållsgranskning och extrem övervakning tillhör diktaturernas sätt att styra ett land. Där är demokrati samma sak som att makten ska försäkras att få rätt. Individen är bara ett verktyg för makten. I Sverige är makten på sätt och viss uppfattad som samma sak som staten och begreppen stat och samhälle blandas ofta samman. Ambitionen att tränga bort det fula och framhäva det fina får med säkerhet en annan effekt än den tänkta. Motståndet mot lagstiftarna och staten ökar och tonläget höjs. Vissa ser sig som offer och går under jorden. Det osagda vidriga finns i alla fall kvar som en latent sprängdeg. Det försvinner inte. Dessutom så tenderar dessa filtersystem att utvecklas så att alltfler uttryck kommer att bannas med tiden och "filtreras" bort. Ofta för att främja statens intressen.
Henrik Sundström som är jurist och moderat från Uddevalla gästade under hösten 2018 Aron Flams podd Dekonstruktiv kritik. Han redogör där på ett pedagogiskt sätt hur demokrati och en fngerande rättsstat hänger samman.
En fungerande rättsstat är en central del för en fungerande demokrati. Den skapar balans mellan stat och individ och grundläggande rättvisa. Den minskar risken för maktkorruption. Den skapar tillit till samhället och borgar för att individen kan få rätt mot staten. Men det senare är naggat i kanten i Sverige sedan många år. Under 1900-talet har den sociala ingenjörskonsten under S-flagg utvecklats. Den kräver lydiga medborgare under staten. Staten definierar samhället och därför blandas dessa begrepp samman av många, som jag tidigare nämnde.
En naturrättslig uppfattning är att det anses finnas något som är absolut rätt och något som är absolut fel. Det finns principer som är högre än varje enskild uppfattning om vad som är rätt eller fel. Man talar ibland om en transcendental religion som en förutsättning för att kunna utveckla sådana uppfattningar. Det underlättar om vi har med oss en religion eller annan tro som stipulerar vad som är gott och vad som är ont. Den kristna tron har varit en sådan funktionell utgångspunkt. Därav att vi ibland talar om en kristen moral och värdegrund.
När det allmänna rättsmedvetandet blir överkört av domstolar som dömer exakt efter ett gärningsförlopp utan att ta hänsyn till kringfaktorer, så tenderar ofta det allmänna rättsmedvetandet att sättas på prov. Uppmärksammade fall har varit våld mot inkräktare och plågoandar. I vissa fall har våldet mot dessa renderat högre straff än de utförda plågohandlingar som föregått.
Den centrala kritiken handlar om att individen har en trång situation gentemot staten. Enligt den s-märkta juristen Vilhelm Lundström (1882 - 1955), som var del av den så kallade Uppsalaskolan, så var samhällsnyttan det som skulle vara styrande, inte individens rätt. Detta kallas för en rättspositivistisk syn på vad som är rätt och vad som är fel. Samhällsnyttan kan se olika ut från fall till fall och därför finns det egentligen inget som heter "rätt" eller "fel". Det är folkviljan som i stunden avgör detta. Vilhelm Lundstedt som var en framstående socialdemokrat hävdade till och med att rättskänsla var metafysisk trams. Detta synsätt har funnits hos socialdemokrater från 20-talet och framåt med en pik i mitten av 70-talet med ny grundlag som helt tog bort individens rimliga möjligheter att få rätt mot staten. Så länge staten är rimligt god och bara rimligt ond så kanske ett sådant system fungerar. Om staten får makthavare med andra mindre "goda" ambitioner kan det snabbt svänga till ren fascism.
Från 90-talet och framåt har Sverige tvingats återta vissa delar av individens möjligheter att få rätt mot staten bland annat genom ratificeringen av de universella mänskliga rättigheterna 1994.
Problemet idag är att de flesta partier faktiskt utan att blinka vill öka statens möjligheter att styra individen och vi svenska medborgare förstår inte faran med detta. Svenskar har inte levt under ett tydligt förtryck på många generationer och står med mössan i hand. Vi lever och dör som den kokta grodan. Sakta men säkert så.
Allt möjligt trams ovanifrån sväljs med hull och hår som att vissa åsikter borde förbjudas att uttryckas. Att vissa åsikter är fula och onda per definition, trots att de går att argumentera rationellt för. Att vi ska vara VDN-märkta för att leva ett gott liv. Att staten är den ständigt närvarande garanten för din trygghet och din hälsa, och därmed så står du i en skuld till staten. Att medborgaren är ett medel för staten och inte tvärtom.
Och till sist: demokratin är inte fulländad bara för att vi har fria val. Folkviljan är inte en ensam garant för demokrati. Ibland behöver den enskilda individen faktiskt kunna få rätt mot just folkviljan och dess valda representanter inom stat och kommun.
Vi lever inte i en fulländad demokrati i Sverige idag, långt därifrån. Det är mer än fulländad social demokrati. Det kan kallas för en produkt av svensk motupplysning eller det kan kallas för folkdemokrati som i gamla DDR, men inte en klassisk liberal demokrati.